Största samtalsämnet på jobbet just nu är lunchrummet. Hela kontorslandskapet leker hela havet stormar och lunchrummen försöker vara med på ett hörn genom att turas om att bli ombyggda. Nu är det största lunchrummets tur och i vårt lilla pyttiga som finns tillgängligt trängs en sorglig samling minibord, två kaffeapparater varav den ena är mjölkfri, två ensamma mikrovågsugnar och alldeles för få gafflar och knivar. Det är så deppigt därinne att folk liksom släppt taget helt, de plockar inte undan efter sig, diskar inte, slänger inte sitt skräp och för varje dag som går ökar irritationen. Ett rykte som florerar just nu är att tidningsledningen inte
vill att vi ska äta i lunchrummet och därför försöker göra det så ogästvänligt som möjligt. Varför de inte vill det är oklart, men stämningen är uppiskad. Nu när jag åt middag talades det om att ta med sig släggor till jobbet i morgon.
Annars kämpar jag med att inte kalla en ny reporter för Ping. Han heter ungefär Petter Ingoman (fast han heter inte det, men de första bokstäverna är lika), vilket i mitt huvud direkt blir Ping. I dag på vårt möte undrade någon vem som var reporter i kväll och jag svarade automatiskt Ping. Som tur var fattade ingen att jag menade honom, vilket i och för sig kan få en att undra över hur mina kollegor egentligen ser på mig... Uppenbarligen som en person som helt oprovocerat säger ”Ping” då och då.
Nä nu måste jag titta på fotboll. Och jobba. Heja Turkiet! Ping!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar