Midsommar och ledbrutenhet

Bortkopplad från världen i dagarna tre, på fina ön i Karlskrona skärgård. Debut i sommaridyllen för Oskar och han valde helt rätt tillfälle – samtidigt som hela min släkt på pappa sida, exklusive min äldsta kusin. Det var grillat och god tjeckisk öl, det var sova tätt ihop i smal våningssäng och spela vändtia med syster och pojkvän till frukost, det var midsommarstångsresning, tipspromenad och pappas hemrökta lax, det var solsken, strålande sol och helt enkelt fantastiskt skönt att finnas till.

I går spelades den årliga Midsommarmatchen i fotboll på Hägnans camping och för första gången någonsin gjorde jag mål. Fyra mål! Efter den bedriften var jag dock mållös. Höhö.

För sota för det i dag så klart, en volleybollomgång på det och ledbrutenheten är nu helt total. För att inte tala om att bästa bonusmamman gjorde sitt bästa för att hindra mig från att ta fler poäng på plan, genom att exempelvis sparka mig hårt på vaden (”jag gick på bollen!”).

Midsommardagen tillbringar jag på mitt arbete och det är jag oväntat nog väldigt glad för, eftersom jag var tre sekunder från att missa mitt tidiga tåg i morse. Det går inga tidiga förbindelser från Karlskrona, så Oskar körde mig till Alvesta i svinottan. Tyvärr körde han fel. Ännu mer tyvärr så var det helt och hållet mitt fel att han gjorde det. Efter att ha gråtit, skrikit och slängt ur oss diverse domedagsscenarion skärpte vi till oss (läs: mest jag, Oskar är sällan oskärpt) och face:ade the fakta. 12 mil. En och en halv timme. 90-70-50-vägar, vägkamera på flera håll.

– Äh, jag behöver ändå inget körkort, sa Oskar och så drog vi iväg. (Fast vän av ordning behöver inte oroa sig, han körde faktiskt aldrig mer än 20km/h för fort.)

Det gick rätt bra, även om ingen av oss trodde vi skulle klara det. På infarten till Växjö låg vi lite okej till – då stoppades vi förstås i en nykterhetskontroll. Där och då gav jag upp och när Oskar sa ”två minuter – två kilometer – vi klarar det!” tittade jag bara lite trött på honom.

Vi sladdade in i Alvesta så snabbt Oskar bara vågade, jag slängde av mig bältet och höll i mig för blotta livet i kurvorna, tåget stod inne, jag kastade mig ut, hann inte ta med bagaget, ropade ”HÅÅÅÅLL TÅÅÅGEEET” samtidigt som jag sprang, inte fortare än jag någonsin gjort eftersom fotbollen som sagt lämnat sina spår, men undan gick det.

08.34 hoppade jag på tåget, utan att ens vara helt säker på att det var rätt tåg. Två sekunder senare lämnade det perrongen. 

Och det, mina vänner, var historien om hur jag trots allt inte kom två timmar försent till jobbet (det hade förmodligen inte inneburit sparken, men extrem iskyla från min chef).

Nu vill jag se lite jubel och glada tillrop, det är så tyst att man kan tro att det bara är min mamma som läser (hon försöker kommentera, men misslyckas, tydligen).