Solskenet är tillbaka

I går hade jag så där roligt som man bara har när man inte förväntar sig det. Uttjatat grej det där, men det var vad jag intalade mig själv när jag motvilligt gick mot gårdagens jobbfest; i kväll kommer du få kul eftersom du verkligen inte har några förväntningar! 

Vi var på ett boulehak på söder och det var tusen år sedan jag spelade boule, så jag förvånades över att jag inte var värdelös. Det var jag och en IT-reporter mot en bildredaktör och en kulturkille. Gissa vem som var bouleexperten i gänget? Jag kan säga så mycket som att det varken var jag, bildredaktören eller IT-reportern i alla fall. Kulturkillen var forcerat trevlig – han tyckte det gick lite för bra för mig för att han skulle känna sig bekväm, när jag gång på gång lyckades slå bort hans klot. Han behövde dock inte oroa sig. Som med allt annat jag gör håller jag en mycket ojämn nivå, så snart kunde han känna sig säker igen. ”Emma, du var stundtals glimrande”, sa han allvarligt till mig efteråt och fick det att låta som lite av en anklagelse, typ ”varför vårdar du inte din talang?!”.

Sen var det öl och mat och vin och mingel och jag kände mig snygg och rolig vilket alltid innebär att man blir just snygg och rolig. Jag skrattade och skojade och man kunde knappast tro att jag var hon som bara några dagar tidigare beklagade sig inför sin pojkvän om hur hon inte lyckats få en enda vän på hela jobbet. Ojämn nivå, som sagt. Det är min grej.

Vid halv tre smet jag hem och undvek därmed smidigt ett ganska avancerat upphånglingsförsök från en äldre man, som jag visserligen trodde var en mycket yngre man än vad han är. Hem till min fina Schweiz-resenär som låg och sov och sötade sig allmänt i sängen.

I förmiddags var jag bakfull, men lyckades ändå svänga ihop en sommarlunch som jag och den där söta åt på en brygga utanför vårt hus. Det var otroligt varmt och vi pratade om magsår, fest och Zürich och jag lutade mitt huvud mot hans axel när vi pratade om vilka förbiåkande båtfamiljer som var vi om fyra, fem och tio år.

När jag var i Göteborg för några dagar sedan fikade jag med min vän Josef och vi kom att prata om allt hemskt som händer i världen, allt det där jag läser om på min jobbskärm varenda dag.

”Var en glad och lycklig människa Emma. Glada och lyckliga människor sprider kärlek och gör världen åtminstone lite bättre”, sa Josef. 

Det var klokt sagt.