Att slösa energi

Något som verkligen stör mig är folk som mejlar mig i syftet att trycka ner mig. Oftast börjar det med ett mejl där det står att jag har skrivit ”fel” i någon artikel. Eftersom jag är ofelbar (för att inte tala om ödmjuk) brukar jag då mejla tillbaka och förklara hur jag menade, i trevlig och kamratlig ton, men det har jag aldrig, ALDRIG något för.
Nu har jag exempelvis ägnat en eftermiddag åt att diskutera den nya tandvårdsreformen med en läsare. Hon hävdar att enbart ”framtänder och någon enstaka kindtand” omfattas av det nya högkostnadsskyddet.
Jag svarar att den informationen inte har nått mig och ber om faktauppgifter.

Hennes svar: ”Du har fel. Tids nog får du bättre koll på nyhetsarbete.”

Hinner inte ens bemöta detta innan jag får nästa mejl: ” Jag hade tänkt hänvisa dig till faktakälla, men har ingen lust längre. Du får söka själv. Har tipsat andra om det, är själv journalist. Lycka till i karriären, du verkar ny.”

Och det är vid sådana tillfällen som jag känner för att trycka på reply och skriva: ”Jag må vara ny, men jag är åtminstone ingen föredetting. Om du vore en sådan fantastisk journalist skulle du skriva artiklar själv och inte sitta och gnata på mig, så jag föreslår att du fokuserar all din bitterhet på att skriva en samtidsroman eller en liten diktsamling i stället för att störa mig i mitt arbete. Mitt arbete som journalist. En riktig. Alltså en sådan som DU aldrig lyckades bli.”

Men i stället skriver jag något trevligt-fast-mellan-raderna-bitskt och så har jag fått för mig att man aldrig får låta dem få sista ordet, vilket är helt fel så klart, för sådana där människor ger sig aldrig.

”Jag tror att du missförstått din roll. Som journalist ska du inte meddela vad regeringen säger utan granska vad de säger. Du ska inte heller sammanfatta lagar generellt utan fördjupa dig i vad de betyder för människor. Du kanske har jobbat på infosidan tidigare?”

Här var det riktigt nära att jag bet ifrån ordentligt, men i stället googlade jag fram hennes telefonnummer och ringde upp. Hon svarade så klart inte, så jag skrev ett artigt mejl om att jag gärna tar ett samtal på en vuxen nivå, för att undvika otrevlig pajkastning.

Vill också påpeka att jag gjort extra research enbart för att motbevisa denna kvinna. Och hon har fel! Hon har verkligen fel! Vilket självklart gör henne extra sur och otrevlig.

För övrigt använder sig alla mejl-nedtryckare av taktiken att ifrågasätta min ålder och erfarenhet. ”Du är väl inte riktigt torr bakom öronen” brukar de skriva. Jag undrar om manliga journalister också får den smädelsen? Av någon anledning har jag fått för mig att de inte får det. När de har fel är de väl bara dumma i huvudet i allmänhet.