Har ni märkt att det alltid tycks bli februari, vareviga år? Jag ser det som ett sätt för världsalltet att reta just mig. När jag blir världshärskare är min första punkt på todo-listan att utrota februari, därefter tar jag fred på jorden och allt annat tjafs.
Nu är det förvisso redan torsdag, men jag tänkte ändå berätta om min fantastiskt fina helg, mest för att jag vill komma ihåg den själv. På fredagen åkte jag hem till Jill och träffade hennes Bianca som jag inte sett på ett halvår, åt god mat, drack massa vin och skrattade. På lördagen träffade jag Tet vid halv tolv och inledde den stora slumpmässiga dagen, som han fick i julklapp.
Det var jättefint väder och slumpen avgjorde att vi skulle börja med att promenera till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Där höll Inga-Britt Ahlenius ett föredrag, som säkert var bra, men högtalarsystemet var det icke. Alltså hörde vi inte särskilt mycket, men lika glada var vi för det.
Nästa punkt slumpade sig bli Skivmässa på Strand, där Pärkan stod och krängde skivor. Tet fick en slumpmässigt utvald R Kelly-skiva som jag inte tror han uppskattar jättemycket, eftersom han inte lyssnar på skivor... men så kan det vara i livet. Därefter fikade vi på Vurma och löste korsord innan slumpen avgjorde att vi skulle åka hem till mig och laga chili åt fina vänner.
Helt slumpmässigt (okej, jag kan ha hjälpt till lite) kom vid 19.30-tiden tio glada ynglingar hem till mig och så åt vi chili och drack vin i skenet av levande ljus till det var dans att gå ut och dansa. Slumpen fick välja ställe så klart, och det råkade bli Berns, där jag fick en kurs i hur man dansar till Housemusik. Fast mest blev jag i ärlighetens namn hånad för att jag ser så ”poppig” ut när jag dansar, oavsett vad jag dansar till. Bittert. Fast ändå kul.
I söndags var jag en liten trasa och blev glad när gulle-G bjöd hem mig på middag och film i hennes mysiga hem. Där fanns också en My med världens mysigaste dialekt. Hon lät precis som min faster och jag ville bara lyssna på henne hela tiden. Det fick jag. Samtidigt lagade vi lasagne och sedan tittade vi på en oerhört deppig film, Himlens hjärta, som får två emmor av fem möjliga. Sällskapet får DOCK fem.
Och nu är det alltså torsdag. I veckan har jag arbetat dagtid och hängt kvällstid. Jag tycker lite för mycket om att hänga på kvällstid, vilket gör mig väldigt trött morgontid, eftersom jag aldrig vill gå och lägga mig. I kväll är inget undantag, då ska jag både hinna med ett efterlängtat matlag hos Fiolino och konsert på Underbara med Lillmoff och kanske G, om hon friskat på sig.
Med alla dessa fantastiska människor i mitt liv är det egentligen väldigt märkligt att jag inte sprudlar runt i ett himlastormande lyckorus dygnet runt. Men det är ju ändå februari. Man kan inte ha för höga krav.
torsdag 3 februari 2011
lördag 22 januari 2011
Emma tvärtemot
I går efter jobbet träffade jag Jonis, hans tjej och några till på en bar i Vasastan. Direkt när jag anlände gick Jonis ut för att röka med en stor del av sällskapet och lämnade mig ensam med Foppelopp och Gustav. Han gav dem stränga förhållningsorder om att underhålla mig medan han var borta. ”Berätta minst varsin anekdot!” var kravet.
Foppelopp inledde.
”Du låter bli att sätta dina klor i Mattias”, sa han med skärpa.
Mattias var en av personerna som gått ut för att röka, jag hade aldrig tidigare sett honom och inte gjort mer än att säga ”hej hej” som ju brukar vara rätt brukligt när man träffar folk för första gången.
Jag: Det där var väl ingen anekdot?
Foppelopp: Nä, men det här är en anekdot: Minns du den där gången vi var på Bagpiper's Inn och jag sa åt dig att inte sätta klorna i Mattias?
Jag: Jag har ju inte ens tittat på denna Mattias, varför är du så orolig?
Foppelopp: Mattias är skör. Du är en devilwoman. Låt honom vara.
Jag hade, före detta samtal, knappt noterat Mattias existens, men när han var förbjuden blev han genast oerhört intressant. Det var ungefär som att trycka på min on-knapp. Flirtade skamlöst med Mattias resten av kvällen. Fast sen blev jag trött och åkte hem.
Kom i efterhand på att det säkert var preciiiis vad den lömske Foppelopp hade tänkt sig. Fult knep, ändå.
Foppelopp inledde.
”Du låter bli att sätta dina klor i Mattias”, sa han med skärpa.
Mattias var en av personerna som gått ut för att röka, jag hade aldrig tidigare sett honom och inte gjort mer än att säga ”hej hej” som ju brukar vara rätt brukligt när man träffar folk för första gången.
Jag: Det där var väl ingen anekdot?
Foppelopp: Nä, men det här är en anekdot: Minns du den där gången vi var på Bagpiper's Inn och jag sa åt dig att inte sätta klorna i Mattias?
Jag: Jag har ju inte ens tittat på denna Mattias, varför är du så orolig?
Foppelopp: Mattias är skör. Du är en devilwoman. Låt honom vara.
Jag hade, före detta samtal, knappt noterat Mattias existens, men när han var förbjuden blev han genast oerhört intressant. Det var ungefär som att trycka på min on-knapp. Flirtade skamlöst med Mattias resten av kvällen. Fast sen blev jag trött och åkte hem.
Kom i efterhand på att det säkert var preciiiis vad den lömske Foppelopp hade tänkt sig. Fult knep, ändå.
torsdag 20 januari 2011
Gråväder
Åh vad jag haaaatar det här vädret. Ännu mer att jag om typ en kvart måste bege mig ut i det, fast jag helst bara skulle ligga kvar här under min röda filt i soffan och vegetera. Jag är himla bra på att vegetera.
Har varit ledig i tre dagar och det har varit mycket fint. I tisdags hade jag socialt race: frukost med Gunilla, lunch med Kakis och middag med Abbe. När jag kom till min tunnelbanestation sprang jag rakt in i mamma och Lajka och följde således med dem hem för att socialisera lite till. Mamma läste upp inledningen på sin deckare, som ifall hon skriver klart den LÄTT kommer bli en bestseller. Bara så ni vet. (Skriver detta lite för att uppmana dig, mamma, att skriva klart den.)
I går var jag hemma och städade, sedan spelade jag biljard med en norrläning. Jag är ibland grym på biljard. I går var jag det dock inte. Jag tror jag satte en kula. Lyckades ändå vinna ena matchen, eftersom norrläningen tyvärr, tyvärr, satte den svarta i fel hål. Så kan det gå.
Därefter lite öl på Rival och senare mötte jag upp min älskade Lillmoff och Apollo på Ginko där vi drack mer öl och pratade om Beirut. Gunilla kom förbi efter en stund och jag fick äran att skriva ett sms till en dejt åt henne. Det gjorde jag förstås på ett utomordentligt sätt. Eller han svarade i alla fall.
I måndags åt jag förresten middag hos pappa och bonusmamma. Pappa blev så lycklig över att jag lite smått börjat äta kött igen att han av pur glädje slängde ner bacon i rätten han tillredde. Pasta med musslor, pilgrimsmusslor och... bacon. Det var intressant. Kan man säga.
Nä, nu måste jag klä på mig och tvinga iväg mig själv till jobbet. Heppåer.
Har varit ledig i tre dagar och det har varit mycket fint. I tisdags hade jag socialt race: frukost med Gunilla, lunch med Kakis och middag med Abbe. När jag kom till min tunnelbanestation sprang jag rakt in i mamma och Lajka och följde således med dem hem för att socialisera lite till. Mamma läste upp inledningen på sin deckare, som ifall hon skriver klart den LÄTT kommer bli en bestseller. Bara så ni vet. (Skriver detta lite för att uppmana dig, mamma, att skriva klart den.)
I går var jag hemma och städade, sedan spelade jag biljard med en norrläning. Jag är ibland grym på biljard. I går var jag det dock inte. Jag tror jag satte en kula. Lyckades ändå vinna ena matchen, eftersom norrläningen tyvärr, tyvärr, satte den svarta i fel hål. Så kan det gå.
Därefter lite öl på Rival och senare mötte jag upp min älskade Lillmoff och Apollo på Ginko där vi drack mer öl och pratade om Beirut. Gunilla kom förbi efter en stund och jag fick äran att skriva ett sms till en dejt åt henne. Det gjorde jag förstås på ett utomordentligt sätt. Eller han svarade i alla fall.
I måndags åt jag förresten middag hos pappa och bonusmamma. Pappa blev så lycklig över att jag lite smått börjat äta kött igen att han av pur glädje slängde ner bacon i rätten han tillredde. Pasta med musslor, pilgrimsmusslor och... bacon. Det var intressant. Kan man säga.
Nä, nu måste jag klä på mig och tvinga iväg mig själv till jobbet. Heppåer.
måndag 17 januari 2011
söndag 16 januari 2011
Okej
Måste ju skriva något, eftersom det inte är okej att 2011 inte ens finns representerat i mitt arkiv än. Hej hej! Här är jag!
Och jag ska bättra mig, har bara tappat bort blogglusten på sistone, men jag är rätt säker på att den, liksom mitt goda humör, är på väg tillbaka.
I dag är det söndag. Klockan är halv tio på morgonen och jag har varit på jobbet i fyra timmar. Det är omänskligt att stiga upp före fem, men när man väl har etablerat sig framför sin skärm är det rätt mysigt.
Det var allt jag hade att meddela er för tillfället.
Och jag ska bättra mig, har bara tappat bort blogglusten på sistone, men jag är rätt säker på att den, liksom mitt goda humör, är på väg tillbaka.
I dag är det söndag. Klockan är halv tio på morgonen och jag har varit på jobbet i fyra timmar. Det är omänskligt att stiga upp före fem, men när man väl har etablerat sig framför sin skärm är det rätt mysigt.
Det var allt jag hade att meddela er för tillfället.
torsdag 30 december 2010
Nyårslistan
Som ni har längtat! Äntligen är det dags för den stora nyårslistan. Av bekvämlighetsskäl samma som jag fyllde i förra året. Men det är också roligt för er förstås, så kan ni gå tillbaka och jämföra och göra diagram och kalkyler och hej och hå, kul ni ska ha!
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag flyttade till Libanon.
Höll du några av dina nyårslöften? Alltså, jag har ju en dag på mig, men det ser mörkt ut för det där örfilandet jag tänkte mig.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? JA! Blev någon av mina vänner INTE förälder i år, frågar jag mig? Grattis till Jillan, Evelina, Jamilla och Fiolino. Och till Jens då, förstås.
Vilka länder besökte du? Storbritannien, Libanon, Förenade arabemiraten och Syrien bara tror jag. Eller?
Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011? Stabilitet. Mest i humöret.
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? 24 juli. Då gifte sig Kakis!
Vad var din största framgång 2010? Ehh.. jag tycker det mest har gått utför om jag ska vara ärlig. Att jag efter blod, svett, tårar och tandagnissel slutligen lyckades sälja några jobb från Beirut, kanske.
Största misstaget? Je ne regrette rien.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag har väl haft de vanliga 22 urinvägsinfektionerna, men i övrigt.. nä.
Bästa köpet? Mina fina vinterstövlar, som jag är rätt säker på att jag köpte i januari. Annars har jag tydligen inte köpt något minnesvärt.
Vad spenderade du mest pengar på? Allmänt leverne i Beirut.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Lillmoff!
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2010? Från och med du, med Oskar Linnros är den första som slår mig.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Nä, jag var nog ungefär lika ledsen som förra året tyvärr.
Vad önskar du att du gjort mer? Samma sak som förra året: trott på mig själv.
Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat upp mig över meningslösheter.
Hur tillbringade du julen? Med mamma, styvpappa och tre av syskonen.
Blev du kär i år? Nä, det blev jag dessvärre inte.
Hur många one night stands? I år har jag verkligen inte haft ett enda one night stand, vilket irriterar mig lite. Ska ha minst tre nästa år, inshallah.
Favoritprogram på TV? Jag har knappt tittat på tv i år, men Mad men var min bästa serie.
Bästa boken du läste i år? Presidentens hustru var bra. Jag säger den.
Största musikaliska upptäckten? Ehheeem.
Något du önskade dig men inte fick? Trygghet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010? Var på stranden i Beirut och åt sexrättersmiddag på finrestaurang med Tet, Lillmoff och Lillmoffs Mac.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Vadå ÄNNU bättre, jag har inte sagt att det var bra ens, svarar jag surt på den frågan.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010? Färgglad och kjolig som vanligt.
Vad fick dig att må bra? Mad men-maraton, Matlaget, kärlek från mina vänner.
Vilken kändis var du mest sugen på? Alexander Skarsgård. Varje gång han dyker upp i True Blood vill jag äta honom! Mycket klyschigt svar, jag vet.
De bästa nya människorna du träffade? Gunilla och Pär! Fina, fina ni, vilken ynnest ni är att ha nära.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag flyttade till Libanon.
Höll du några av dina nyårslöften? Alltså, jag har ju en dag på mig, men det ser mörkt ut för det där örfilandet jag tänkte mig.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? JA! Blev någon av mina vänner INTE förälder i år, frågar jag mig? Grattis till Jillan, Evelina, Jamilla och Fiolino. Och till Jens då, förstås.
Vilka länder besökte du? Storbritannien, Libanon, Förenade arabemiraten och Syrien bara tror jag. Eller?
Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011? Stabilitet. Mest i humöret.
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? 24 juli. Då gifte sig Kakis!
Vad var din största framgång 2010? Ehh.. jag tycker det mest har gått utför om jag ska vara ärlig. Att jag efter blod, svett, tårar och tandagnissel slutligen lyckades sälja några jobb från Beirut, kanske.
Största misstaget? Je ne regrette rien.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag har väl haft de vanliga 22 urinvägsinfektionerna, men i övrigt.. nä.
Bästa köpet? Mina fina vinterstövlar, som jag är rätt säker på att jag köpte i januari. Annars har jag tydligen inte köpt något minnesvärt.
Vad spenderade du mest pengar på? Allmänt leverne i Beirut.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Lillmoff!
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2010? Från och med du, med Oskar Linnros är den första som slår mig.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Nä, jag var nog ungefär lika ledsen som förra året tyvärr.
Vad önskar du att du gjort mer? Samma sak som förra året: trott på mig själv.
Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat upp mig över meningslösheter.
Hur tillbringade du julen? Med mamma, styvpappa och tre av syskonen.
Blev du kär i år? Nä, det blev jag dessvärre inte.
Hur många one night stands? I år har jag verkligen inte haft ett enda one night stand, vilket irriterar mig lite. Ska ha minst tre nästa år, inshallah.
Favoritprogram på TV? Jag har knappt tittat på tv i år, men Mad men var min bästa serie.
Bästa boken du läste i år? Presidentens hustru var bra. Jag säger den.
Största musikaliska upptäckten? Ehheeem.
Något du önskade dig men inte fick? Trygghet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010? Var på stranden i Beirut och åt sexrättersmiddag på finrestaurang med Tet, Lillmoff och Lillmoffs Mac.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Vadå ÄNNU bättre, jag har inte sagt att det var bra ens, svarar jag surt på den frågan.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010? Färgglad och kjolig som vanligt.
Vad fick dig att må bra? Mad men-maraton, Matlaget, kärlek från mina vänner.
Vilken kändis var du mest sugen på? Alexander Skarsgård. Varje gång han dyker upp i True Blood vill jag äta honom! Mycket klyschigt svar, jag vet.
De bästa nya människorna du träffade? Gunilla och Pär! Fina, fina ni, vilken ynnest ni är att ha nära.
lördag 11 december 2010
tisdag 7 december 2010
Monster under sängen
Malin (eller Lillmoff som jag mestadels kallar henne numera) är bortrest på jobb och jag är alldeles ensam i vår stora, stora (med libanesiska mått yttepyttelilla) lägenhet. Det har jag varit förut, men av någon anledning är det mycket läskigare den här gången. Jag hör märkliga ljud som inte borde kunna uppstå om jag inte gör dem själv (det gör jag inte), jag vågar inte gå utanför mitt rum på kvällen utan att tända alla lampor i hela lägenheten och jag drömmer mardrömmar nonstop och vaknar livrädd av mina egna skrik på nätterna. Det låter kanske löjligt, men att vakna skräckslagen klockan fyra på morgonen när det är becksvart och man är helt ensam är horribelt. Inget annat.
Så nu tycker jag Lillmoff ska komma hem!
Det är liksom inte roligt utan henne. I dag har jag varit ute och jobbat hela dagen och egentligen haft en himla givande dag, men allting faller platt när jag kommer hem till mörkret, de konstiga ljuden och ensamheten. Försökte gå och lägga mig redan klockan nio för att det snabbt skulle bli morgon, ljust och dagen då Lillmoff förhoppningsvis kommer hem, men trots att jag är dödstrött var det omöjligt att somna. Och så flög en insekt in i mitt öra. Det gjorde mig panikslagen, för är det något jag är mer rädd för än mörker så är det mörker OCH otäcka kryp i kombination.
Och sen började jag tänka på min framtid och min karriär och min möjlighet att betala hyran i januari och då var det lika bra att ge upp det där med sömnen.
I övriga, mindre tragiska nyheter, hände en oerhört rolig sak idag. Jag satt i en bil utanför ett säkerhetsobjekt med min intervjuperson och min fotograf.
Intervjuperson: Vi kan inte gå ut än, vi måste vänta på polispatrullen.
Okej, tänkte jag och föreställde mig ett gäng bilar med blåljus och en hord ilskna polismän. I stället kom efter ungefär tre minuter en tjock, kort, polisgubbe körande på en pytteliten MOPED från cirka 1954 (på hösten).
Jag: Är det där polispatrullen?
Intervjupersonen: Ja.
Och så skrattade vi så vi nästan grät i några minuter, innan vi samlade oss och gick ut och mötte lagens långa arm.
Man var nog tvungen att vara där.
Men det var väldigt roligt.
Ni får helt enkelt tro mig.
Så nu tycker jag Lillmoff ska komma hem!
Det är liksom inte roligt utan henne. I dag har jag varit ute och jobbat hela dagen och egentligen haft en himla givande dag, men allting faller platt när jag kommer hem till mörkret, de konstiga ljuden och ensamheten. Försökte gå och lägga mig redan klockan nio för att det snabbt skulle bli morgon, ljust och dagen då Lillmoff förhoppningsvis kommer hem, men trots att jag är dödstrött var det omöjligt att somna. Och så flög en insekt in i mitt öra. Det gjorde mig panikslagen, för är det något jag är mer rädd för än mörker så är det mörker OCH otäcka kryp i kombination.
Och sen började jag tänka på min framtid och min karriär och min möjlighet att betala hyran i januari och då var det lika bra att ge upp det där med sömnen.
I övriga, mindre tragiska nyheter, hände en oerhört rolig sak idag. Jag satt i en bil utanför ett säkerhetsobjekt med min intervjuperson och min fotograf.
Intervjuperson: Vi kan inte gå ut än, vi måste vänta på polispatrullen.
Okej, tänkte jag och föreställde mig ett gäng bilar med blåljus och en hord ilskna polismän. I stället kom efter ungefär tre minuter en tjock, kort, polisgubbe körande på en pytteliten MOPED från cirka 1954 (på hösten).
Jag: Är det där polispatrullen?
Intervjupersonen: Ja.
Och så skrattade vi så vi nästan grät i några minuter, innan vi samlade oss och gick ut och mötte lagens långa arm.
Man var nog tvungen att vara där.
Men det var väldigt roligt.
Ni får helt enkelt tro mig.
lördag 20 november 2010
Hemma i Beirut
I går var det Sylvias och Thorbjörns sista semesterkväll i Beirut och vi var ute och åt middag och drack öl. På vägen från Godot till Behind the green door sprang vi på en fransman som jag träffade på en fest och hans vänner, där en annan kille jag träffat några gånger ingick. Kindpussar och artighetsfraser utväxlades innan vi gick vidare.
Den första jag träffar på Behind the green door är Sandi, en tjej som känner några norrmän jag brukar hänga med. Sedan hittar jag Nadim, som står och hänger i baren, och några minuter senare dyker norske Mums och hans gulliga libanesiska pojkvän upp.
För utomstående (som Sylvia och Thorbjörn) skulle det kunna verka som att jag känner hela Beirut, trots att det egentligen mest var en slump att typ alla jag känner råkade vara på samma plats samtidigt... men ändå. Kände mig tuff där ett tag, när jag kindpussades åt alla håll och kanter.
I dag åkte Malin till Berlin och jag är således solo i fem dagar. Mycket sorgligt, saknar henne redan! Som tur är ska jag få äta sushi med några fina ikväll, så det går ingen nöd på mig. Förrän i morgon. Då kommer jag troligen vara i stor nöd. Lillmoff, kom heeeem, kommer jag ligga i min säng och ropa.
Den första jag träffar på Behind the green door är Sandi, en tjej som känner några norrmän jag brukar hänga med. Sedan hittar jag Nadim, som står och hänger i baren, och några minuter senare dyker norske Mums och hans gulliga libanesiska pojkvän upp.
För utomstående (som Sylvia och Thorbjörn) skulle det kunna verka som att jag känner hela Beirut, trots att det egentligen mest var en slump att typ alla jag känner råkade vara på samma plats samtidigt... men ändå. Kände mig tuff där ett tag, när jag kindpussades åt alla håll och kanter.
I dag åkte Malin till Berlin och jag är således solo i fem dagar. Mycket sorgligt, saknar henne redan! Som tur är ska jag få äta sushi med några fina ikväll, så det går ingen nöd på mig. Förrän i morgon. Då kommer jag troligen vara i stor nöd. Lillmoff, kom heeeem, kommer jag ligga i min säng och ropa.
onsdag 17 november 2010
Min Malin
Hon köper mina favoritpretzels till mig när jag är deppig och lägger dem på min säng med gulliga lappar. Hon berömmer all min mat i alldeles för stora ordalag OCH diskar efteråt, jämt. Hon tvingar mig att gå och träna och drar med mig på olika kulturevenemang och tycker det är okej att jag ägnar dessa åt att dricka vin och se plågad ut. Hon har koll på allt som händer och gör det roligaste ”moffmoffmoff”-ljudet i världen. Hon skäller ut obehagliga män som försöker ofreda mig, trots att de är ungefär fyra gånger så stora som hon själv. Hon klappar mig när jag gråter och skrattar med mig när jag är glad och hoppdansar med mig i vardagsrummet om jag bjuder upp henne.
Hon är nog faktiskt den bästa sambon man kan ha.
Hon är nog faktiskt den bästa sambon man kan ha.
Det får man ju ändå ha förståelse för
I lördags kom Karin och Patrik hit. Vi gick ut och åt och kom in på ämnet våld. Patrik undrade om man ser många som slåss ute på krogen och det gör man ju inte.
Jag: Fast det var skottlossning på en restaurang utanför Beirut i veckan i och för sig.
Patrik: Är det sant?!
Jag: Ja, två familjer kom tydligen ihop sig och började skjuta på varandra.
Malin: Jaja, men de var ju OSAMS!
Jag: Fast det var skottlossning på en restaurang utanför Beirut i veckan i och för sig.
Patrik: Är det sant?!
Jag: Ja, två familjer kom tydligen ihop sig och började skjuta på varandra.
Malin: Jaja, men de var ju OSAMS!
torsdag 4 november 2010
måndag 25 oktober 2010
Mörker
Man kanske kan tro att jag alltid är glad. Man kanske kan tycka att jag särskilt borde vara det nu, när jag bor i Beirut och mest glider omkring och gör spännande och roliga saker.
Det är jag inte. I dag är jag ledsen och svårmodig och längtar hem. Allting är svårt och omöjligt och nattsvart. Jag känner mig liten och meningslös och vill att någon ska ringa och säga att allt blir bra, men ingen ringer såklart, för jag är ju tusen mil bort.
Och det kanske är lika bra, för jag skulle då inte vilja prata med mig när jag är på det här humöret.
Det är jag inte. I dag är jag ledsen och svårmodig och längtar hem. Allting är svårt och omöjligt och nattsvart. Jag känner mig liten och meningslös och vill att någon ska ringa och säga att allt blir bra, men ingen ringer såklart, för jag är ju tusen mil bort.
Och det kanske är lika bra, för jag skulle då inte vilja prata med mig när jag är på det här humöret.
lördag 23 oktober 2010
Nattamat
Ibland kanske man är lite hungrig när man ramlar hem framåt femsnåret. Då kan man köpa sig en färsk munk av en liten gubbe som sitter i mörkret under ett Sharonfruktträd. Och så blir allting bra.
onsdag 20 oktober 2010
Ät och var glad
I går gick jag och Malin på sushirestaurang, efter att båda varit sugna på sushi i flera veckor. Vi funderade länge och nagelfor menyn innan vi bestämde oss för en kombination av 21 bitar.
När maten kom in tyckte vi inte att vi kände igen uppsättningen vi sett i menyn. Dessutom var det inte 21 bitar, utan 18, så vi kallade till oss servitören.
Han: Nej, ni fick en annan meny. Men den här är billigare!
Malin: Fast på den vi valde fanns det sashimi...
Han: Ja, men det kan ni beställa till, extra!
Malin: Det är ju dyrt?
Han: Japp.
Och så var det inte mer med det. De hade alltså inte RÅKAT ge oss något annat än det vi beställde, utan tagit ett aktivt beslut om att vi skulle ha det vi fick.
Man blir så mållös att man inte kommer sig för att protestera.
Gott var det dock.
När maten kom in tyckte vi inte att vi kände igen uppsättningen vi sett i menyn. Dessutom var det inte 21 bitar, utan 18, så vi kallade till oss servitören.
Han: Nej, ni fick en annan meny. Men den här är billigare!
Malin: Fast på den vi valde fanns det sashimi...
Han: Ja, men det kan ni beställa till, extra!
Malin: Det är ju dyrt?
Han: Japp.
Och så var det inte mer med det. De hade alltså inte RÅKAT ge oss något annat än det vi beställde, utan tagit ett aktivt beslut om att vi skulle ha det vi fick.
Man blir så mållös att man inte kommer sig för att protestera.
Gott var det dock.
söndag 17 oktober 2010
Goddag yxskaft
Tet hävdar att jag alltid svarar ”goddag yxskaft”-aktigt om man ställer frågor till mig när jag är hungrig. Jag hävdar att det är han som alltid ställer goddag yxskaft-frågor till mig när jag är hungrig, men i dag kände jag att han hade en poäng.
Var på Fahed, Furn el Chebbaks motsvarighet till Ica Kvantum. Skulle betala. Kvinnan i disken pekade på mitt visakort och frågade på franska om bilden på det föreställde mina barn.
Jag (också på franska): Nej, det är mina bröder.
Hon: Blablablaaa bladibla au Liban?
Jag tolkade snabbt hennes fråga som ”är dina bröder i Libanon” och svarade ”nej nej, de bor i Sverige. Men jag är här.” Ja, jag svarade ”jag är här”, jag var oerhört hungrig och oerhört trögtänkt.
Kvinnan tittade underligt på mig och sa inget mer.
När jag kom ut från affären slog det mig att hon i själva verket frågade mig om jag hade gjort Visa-kortet i Libanon. Rätt självklar fråga. Varför skulle hon bry sig om vart mina bröder befinner sig?
Hursomhelst. Tet har varit här i en vecka och lämnade en stor tomhet efter sig när han åkte hem i natt. Vi har varit i Syrien med Malin och hennes Mac, firat min födelsedag på stranden och med sexrättersmiddag på fancy restaurang på kvällen, gått jättelånga promenader för att Tet tycker jag ska lära mig navigera via min kartbok och druckit massa almaza och bara haft det fint.
Tet har också lärt sig typ alla arabiska ord jag lyckats pränta in på fem veckor, samt briljerat i FRANSKA. Detta skulle kunna göra mig mycket förgrymmad, men eftersom Tet är ”un fou charmant” som en taxichaufför sa, tycker jag mest han är duktig.
Nu är det för första gången på typ 2,5 vecka bara jag och Malin igen och det firade vi idag med att storstäda, storhandla och tvätta. Söndagskänslan kommer åt en även i Beirut.
Övriga nyheter i kategorin ”språkförbistring”: I fredags lyckades jag med konststycket att säga ”rumpa ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”. Egentligen ville jag säga ”sen ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”, men man kan inte få allt här i världen och mannen jag pratade med tyckte det var så roligt att jag kände att det kunde vara värt det.
Var på Fahed, Furn el Chebbaks motsvarighet till Ica Kvantum. Skulle betala. Kvinnan i disken pekade på mitt visakort och frågade på franska om bilden på det föreställde mina barn.
Jag (också på franska): Nej, det är mina bröder.
Hon: Blablablaaa bladibla au Liban?
Jag tolkade snabbt hennes fråga som ”är dina bröder i Libanon” och svarade ”nej nej, de bor i Sverige. Men jag är här.” Ja, jag svarade ”jag är här”, jag var oerhört hungrig och oerhört trögtänkt.
Kvinnan tittade underligt på mig och sa inget mer.
När jag kom ut från affären slog det mig att hon i själva verket frågade mig om jag hade gjort Visa-kortet i Libanon. Rätt självklar fråga. Varför skulle hon bry sig om vart mina bröder befinner sig?
Hursomhelst. Tet har varit här i en vecka och lämnade en stor tomhet efter sig när han åkte hem i natt. Vi har varit i Syrien med Malin och hennes Mac, firat min födelsedag på stranden och med sexrättersmiddag på fancy restaurang på kvällen, gått jättelånga promenader för att Tet tycker jag ska lära mig navigera via min kartbok och druckit massa almaza och bara haft det fint.
Tet har också lärt sig typ alla arabiska ord jag lyckats pränta in på fem veckor, samt briljerat i FRANSKA. Detta skulle kunna göra mig mycket förgrymmad, men eftersom Tet är ”un fou charmant” som en taxichaufför sa, tycker jag mest han är duktig.
Nu är det för första gången på typ 2,5 vecka bara jag och Malin igen och det firade vi idag med att storstäda, storhandla och tvätta. Söndagskänslan kommer åt en även i Beirut.
Övriga nyheter i kategorin ”språkförbistring”: I fredags lyckades jag med konststycket att säga ”rumpa ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”. Egentligen ville jag säga ”sen ska jag åka till Paris och lära mig arabiska”, men man kan inte få allt här i världen och mannen jag pratade med tyckte det var så roligt att jag kände att det kunde vara värt det.
torsdag 14 oktober 2010
För upptagen med att leva
Jag hinner ju inte! Men snart, snart, ska jag skriva. Just nu är Tet här och jag har firat födelsedag med presenter, tomtebloss och sexrättersmiddag. Fabulöst, som Malin skulle säga.
Extra kärlek går i dag till G och Lillasyster, som oförtrutet kommenterar mina inlägg. Hurra för er!
Extra kärlek går i dag till G och Lillasyster, som oförtrutet kommenterar mina inlägg. Hurra för er!
måndag 4 oktober 2010
Glittrande stad
Ja, jag måste skriva oftare, för skulle jag gå igenom allt som hänt sedan sist jag bloggade hade det blivit en roman. Det händer så mycket hela tiden, det är svårt att hänga med, men jag trivs trivs trivs.
Nu är de tre musketörerna på besök, Erik, Sara och Jonatan. Vi inledde deras vecka här med att gå på en takfest i en marina i en del av Beirut där jag aldrig varit tidigare. Till festen betalade man ett inträde, därefter var det fri bar och dans hela natten och morgonen. På en avsats några meter upp satt två änglar och strödde glitter över festdeltagarna, mellan de dansande människorna stod en fotoutställning och överallt fanns godis, kärlek och vackra libanser. Samt en hel del utlänningar. Bland annat en fransman som lovat att bli min fikakompis, vi ska ses och prata franska med varandra så jag blir lite bättre. Pratade franska hela kvällen, det är lättare när man är lite berusad har jag märkt.
Den öppna baren var inte som en vanlig bar, utan total high caparall. Spriten tog slut hela tiden och sedan kom det nya leveranser, men aldrig saker som passade. Därför drack vi Martini med juice, whiskey med sprite, jordgubbslikör och ren vodka on the rocks. Att ta sig fram till baren var enkelt, att ta sig därifrån med något drickbart en utmaning varje gång – tills jag lärde mig att money talks. Då blev det lätt som en plätt.
Det var en så himla rolig fest, jag pratade med så många roliga människor och blev på ett sådant festligt humör som jag nästan aldrig blir, ni vet, när man bara inte vill gå hem, bara fortsätta dansa och prata och dricka. Till slut började folket dock glesna på taket och vid 5-tiden bestämde vi oss för att ta en taxi hem. Någon taxi stannade inte, däremot en vanlig bil med två män i. ”Hoppa in”, sa männen. ”Hallå, vi är fem personer”, sa vi. ”Äsch då”, sa männen, ”vi kör er gratis hem”.
Okidok. Vi hoppade in alla fem i baksätet och gav oss av på motorvägen. Under färden visade det sig att de två vänliga männen var ute efter en efterfest – det var inte vi särskilt sugna på och när vi gick ur bilen ville de plötsligt ha motsvarande 250 kronor, vilket ingen taxiresa i den här staden någonsin skulle kosta om vi inte skulle åka fram och tillbaka till flygplatsen typ fyra gånger.
Vi vägrade alltså, Malin bråkade med dem ett tag på arabiska, sedan vände vi helt sonika på klacken och gick.
I går var vi trötta, men tog oss ändå ner till stranden för att bada och sola lite. Vi åkte till public beach, där lättklädda skandinaver är ungefär lika ovanliga som dinosaurier. Lättklädda skandinaver som är nedlusade med glitter – unheard of. Lägg sedan till att de glittrande, bleka, halvnakna människorna genast beger sig ner i vattnet för att tvaga sig med sand (vi tänkte att det skulle funka mot glittret)... ja, man kan säga att folk tyckte vi var det mest märkliga de hade sett någonsin.
Efter en stund kom en ilsken badvakt ner i vattnet, blåste i sin visselpipa och skrek åt folk att de skulle sticka. Inte förrän de skingrade sig märkte jag att vi hade blivit helt omringade av nyfikna badare där i havet. Inte alls på ett hotfullt sätt, de var bara nyfikna, men när de flöt iväg igen blev det plötsligt väldigt mycket utrymme i havet.
Efter en dag på stranden, där vi också träffade min vän Mustafa som fattade tycke för mig sist jag var där och därför bjöd oss alla på öl, gick vi och åt på en restaurang med utsikt över Pigeon Rocks (googla) och sedan begav vi oss mot Gemmayze och lite barhoppning. Det slutade med att vi satt på en pyttebar och sjöng Roxette trestämmigt inpå småtimmarna, för att avslutningsvis sjunga We are the world hela taxiresan hem.
Och så för att toppa kvällen fick jag ha ett bråk på franska med chauffören, som såg sin chans att försöka lura oss på pengar. Icke sa nicke. Jag har alltså lyckats bråka på enbart franska! Sjukt stolt, även om jag förmodligen inte var den mest grammatiska bråkstaken i stan. Bara man gör sig förstådd så är jag nöjd.
Nu är de tre musketörerna på besök, Erik, Sara och Jonatan. Vi inledde deras vecka här med att gå på en takfest i en marina i en del av Beirut där jag aldrig varit tidigare. Till festen betalade man ett inträde, därefter var det fri bar och dans hela natten och morgonen. På en avsats några meter upp satt två änglar och strödde glitter över festdeltagarna, mellan de dansande människorna stod en fotoutställning och överallt fanns godis, kärlek och vackra libanser. Samt en hel del utlänningar. Bland annat en fransman som lovat att bli min fikakompis, vi ska ses och prata franska med varandra så jag blir lite bättre. Pratade franska hela kvällen, det är lättare när man är lite berusad har jag märkt.
Den öppna baren var inte som en vanlig bar, utan total high caparall. Spriten tog slut hela tiden och sedan kom det nya leveranser, men aldrig saker som passade. Därför drack vi Martini med juice, whiskey med sprite, jordgubbslikör och ren vodka on the rocks. Att ta sig fram till baren var enkelt, att ta sig därifrån med något drickbart en utmaning varje gång – tills jag lärde mig att money talks. Då blev det lätt som en plätt.
Det var en så himla rolig fest, jag pratade med så många roliga människor och blev på ett sådant festligt humör som jag nästan aldrig blir, ni vet, när man bara inte vill gå hem, bara fortsätta dansa och prata och dricka. Till slut började folket dock glesna på taket och vid 5-tiden bestämde vi oss för att ta en taxi hem. Någon taxi stannade inte, däremot en vanlig bil med två män i. ”Hoppa in”, sa männen. ”Hallå, vi är fem personer”, sa vi. ”Äsch då”, sa männen, ”vi kör er gratis hem”.
Okidok. Vi hoppade in alla fem i baksätet och gav oss av på motorvägen. Under färden visade det sig att de två vänliga männen var ute efter en efterfest – det var inte vi särskilt sugna på och när vi gick ur bilen ville de plötsligt ha motsvarande 250 kronor, vilket ingen taxiresa i den här staden någonsin skulle kosta om vi inte skulle åka fram och tillbaka till flygplatsen typ fyra gånger.
Vi vägrade alltså, Malin bråkade med dem ett tag på arabiska, sedan vände vi helt sonika på klacken och gick.
I går var vi trötta, men tog oss ändå ner till stranden för att bada och sola lite. Vi åkte till public beach, där lättklädda skandinaver är ungefär lika ovanliga som dinosaurier. Lättklädda skandinaver som är nedlusade med glitter – unheard of. Lägg sedan till att de glittrande, bleka, halvnakna människorna genast beger sig ner i vattnet för att tvaga sig med sand (vi tänkte att det skulle funka mot glittret)... ja, man kan säga att folk tyckte vi var det mest märkliga de hade sett någonsin.
Efter en stund kom en ilsken badvakt ner i vattnet, blåste i sin visselpipa och skrek åt folk att de skulle sticka. Inte förrän de skingrade sig märkte jag att vi hade blivit helt omringade av nyfikna badare där i havet. Inte alls på ett hotfullt sätt, de var bara nyfikna, men när de flöt iväg igen blev det plötsligt väldigt mycket utrymme i havet.
Efter en dag på stranden, där vi också träffade min vän Mustafa som fattade tycke för mig sist jag var där och därför bjöd oss alla på öl, gick vi och åt på en restaurang med utsikt över Pigeon Rocks (googla) och sedan begav vi oss mot Gemmayze och lite barhoppning. Det slutade med att vi satt på en pyttebar och sjöng Roxette trestämmigt inpå småtimmarna, för att avslutningsvis sjunga We are the world hela taxiresan hem.
Och så för att toppa kvällen fick jag ha ett bråk på franska med chauffören, som såg sin chans att försöka lura oss på pengar. Icke sa nicke. Jag har alltså lyckats bråka på enbart franska! Sjukt stolt, även om jag förmodligen inte var den mest grammatiska bråkstaken i stan. Bara man gör sig förstådd så är jag nöjd.
tisdag 28 september 2010
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåligt läder
Jag har en dålig lädervecka. Först gick en rem av i mina sandaler, vilka är de enda skorna jag kan ha på mig om jag inte vill att fötterna ska brinna upp i den här infernaliska hettan och i dag lossnade axelremmen i min enda väska.
Detta innebär att jag i morgon, då jag ska göra min första intervju i den här staden, kommer att få dyka upp med trasiga skor och mina tillhörigheter i en plastpåse. Värre saker har väl i och för sig hänt, men när man för första gången ska träffa en fotograf man ska jobba med vill man gärna inte se ut som en slashas. Eller jag vill åtminstone inte det.
Och jag hade kanske kunnat köpa en ny väska samt nya skor, OM jag hade haft cirka tre dygn på mig. Ska man däremot träffa någon klockan 15 är det tillräckligt jobbigt att hinna ta sig fram till den platsen, med tanke på att man kanske annars åker en omväg och tappar bort sig, eller blir stående på en gata bland chaffisar som bara nickar uppåt med huvudet, eller hamnar i typ Dahiya för att chaffisen gör en nedåtnick men undlåter att berätta att han bara ska släppa av en kille två timmar bort först. Dahiya är Hizbollahland. Där får man inte ha någon kamera på sig och det har jag, alltså kommer jag bli gripen, inlåst i en cell och sedan förhörd i 2,5 dygn av en ilsken man som inte talar engelska (och inte heller kan fråga mig om jag gillar opera på franska, det kan jag svara på. Je deteste l'opera!).
Ja, ni hör ju. Det blir inga nya skor och ingen väska om man inte har cirka tre dygn på sig.
(Okej, jag erkänner, jag är kanske mest nervös för hela intervjugrejen.)
Detta innebär att jag i morgon, då jag ska göra min första intervju i den här staden, kommer att få dyka upp med trasiga skor och mina tillhörigheter i en plastpåse. Värre saker har väl i och för sig hänt, men när man för första gången ska träffa en fotograf man ska jobba med vill man gärna inte se ut som en slashas. Eller jag vill åtminstone inte det.
Och jag hade kanske kunnat köpa en ny väska samt nya skor, OM jag hade haft cirka tre dygn på mig. Ska man däremot träffa någon klockan 15 är det tillräckligt jobbigt att hinna ta sig fram till den platsen, med tanke på att man kanske annars åker en omväg och tappar bort sig, eller blir stående på en gata bland chaffisar som bara nickar uppåt med huvudet, eller hamnar i typ Dahiya för att chaffisen gör en nedåtnick men undlåter att berätta att han bara ska släppa av en kille två timmar bort först. Dahiya är Hizbollahland. Där får man inte ha någon kamera på sig och det har jag, alltså kommer jag bli gripen, inlåst i en cell och sedan förhörd i 2,5 dygn av en ilsken man som inte talar engelska (och inte heller kan fråga mig om jag gillar opera på franska, det kan jag svara på. Je deteste l'opera!).
Ja, ni hör ju. Det blir inga nya skor och ingen väska om man inte har cirka tre dygn på sig.
(Okej, jag erkänner, jag är kanske mest nervös för hela intervjugrejen.)
lördag 25 september 2010
Att ljuga i kvadrat
På Serges mexikanska restaurang jobbar en man som heter Tony. Han slog sig ner bredvid mig och kopplade på sina förförarögon.
Tony: Jag är så trött på singellivet. Jag är verkligen redo för en relation, jag är 36.
Jag: Mm, du kanske kan testa internetdejting?
Tony: Nej, det är inte för mig, jag vill träffa folk på riktigt. Jag träffar mycket människor, men jag har nog fokuserat för lite på mig själv.
Jag: Ja, du får fokusera mer på dig själv!
Tony: Du då, är du singel?
Jag: Nej, jag har en pojkvän (standardsvar här, det känns som att det är mycket enklare att ha en pojkvän helt enkelt).
Tony: Mmhm. Är det seriöst?
Jag: Ja, det hoppas jag.
Tony: Bor ni ihop?
Jag: Nej, jag bor ju här, han bor i Sverige.
Tony: Åh, långdistans! Det har jag med, min flickvän kommer på onsdag.
Jag: Sa du inte nyss att du var singel?
Tony: Jo, men den här veckan är jag det. Nästa vecka har jag en flickvän.
Jag: Ehhh, vet hon om att hon inte är din flickvän den här veckan?
Tony: Okej okej, vi har varit ihop i två år. Men det är komplicerat, du vet.
Jag: Okeeeej.
Tony: Du måste träffa henne! Kom hit nästa vecka så får ni ses!
Ja, herreminje. Här hade det ju varit väldigt kul om jag också hade lagt korten på bordet och erkänt att jag i själva verket är singel. Undrar vad han hade gjort då? Switchat igen? Så kunde vi hållit på så resten av kvällen.
Tänker hur som helst inte ha dåligt samvete för att jag ljuger om mitt civilstånd i fortsättningen.
Tony: Jag är så trött på singellivet. Jag är verkligen redo för en relation, jag är 36.
Jag: Mm, du kanske kan testa internetdejting?
Tony: Nej, det är inte för mig, jag vill träffa folk på riktigt. Jag träffar mycket människor, men jag har nog fokuserat för lite på mig själv.
Jag: Ja, du får fokusera mer på dig själv!
Tony: Du då, är du singel?
Jag: Nej, jag har en pojkvän (standardsvar här, det känns som att det är mycket enklare att ha en pojkvän helt enkelt).
Tony: Mmhm. Är det seriöst?
Jag: Ja, det hoppas jag.
Tony: Bor ni ihop?
Jag: Nej, jag bor ju här, han bor i Sverige.
Tony: Åh, långdistans! Det har jag med, min flickvän kommer på onsdag.
Jag: Sa du inte nyss att du var singel?
Tony: Jo, men den här veckan är jag det. Nästa vecka har jag en flickvän.
Jag: Ehhh, vet hon om att hon inte är din flickvän den här veckan?
Tony: Okej okej, vi har varit ihop i två år. Men det är komplicerat, du vet.
Jag: Okeeeej.
Tony: Du måste träffa henne! Kom hit nästa vecka så får ni ses!
Ja, herreminje. Här hade det ju varit väldigt kul om jag också hade lagt korten på bordet och erkänt att jag i själva verket är singel. Undrar vad han hade gjort då? Switchat igen? Så kunde vi hållit på så resten av kvällen.
Tänker hur som helst inte ha dåligt samvete för att jag ljuger om mitt civilstånd i fortsättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
