You say bastard, Tarantino says fuck you

I lördags invigde jag och Fia våra nya lägenheter genom den beryktade ambulerande inflyttningsfesten som jag har tjatat om i ett par månader. Hos Fia åt vi godaste maten och trängdes i det mysiga vardagsrummet. Folk hade inget val annat än att lära känna varandra, för ont om utrymme var det gott om, men det var bara gemytligt. Strax efter tio gick hela festen via en tipsrunda som löpte tvärs över Hägersten hem till mig. Alla kom fram till målet och jag tror nästan alla hittade alla de 14 frågorna. Snyggt jobbat, det gjorde inte jag och Fia som gick först och kände oss tvungna att sätta upp en ny fråga åtta.

Fina presenter fick vi också, jag bland annat en porslinsdelfin med Emma-skylt, blåbärssylt, rulltårta och en stor förpackning salt. Salt är mitt allt. Ständigt ska jag påminnas om detta. Det tycker jag i och för sig är bra. Jonis tog sin uppgift som dj på fullaste allvar och kom utrustad med ipod, sladd och särskilt brända skivor i tre kategorier om all teknik skulle fallera. ”Lillans alternativa, Lillans crowdpleasers och Lillans… något annat”. Fantastiskt! Han hade till och med hittat en bild på mig och gjort ett omslag till en av skivorna. På bilden diggar jag för fullt till en gul cd-freestyle i vad som ser ut att vara Jonis korridorsrum på Ljungskile. Jonis håller helt klart kvar förstaplatsen i min interna topplista över DJ:s. Tvåa kommer Abbe, trea min blondaste vän, eftersom de är de enda två jag just nu kommer på som brukar göra blandskivor åt mig. Grattis grattis till er.

Dagen efter vaknade jag med en avbränd tumnagel bland en massa tomma vinglas och slattiga ölburkar. Jag fick omedelbart ångest över att jag aldrig kan låta bli att babbla en massa när jag blir berusad. Blablablabla låter jag och så måste jag prompt antingen älska eller hata folk. ”Heeeej älsklings-insert-aktuellt-namn-här” säger jag till hela världen. Eller så startar jag onödiga konflikter. Det sistnämnda lyckades jag dock undvika tills bara matlagsmedlemmar var kvar och de är som tur är något mer tålmodiga med mig än andra människor. Älsklingar.

På eftermiddagen släpade jag min arma kropp (jag måste ha dansat hårt, stackars de som bor under mig) hem till mitt stående söndagssällskap Oskar. Han öppnade dörren iklädd mina gamla mjukisbyxor och hans hem såg ut som en katastrofzon, men mina hårda regler gäller inte honom, så jag blev inte ett dugg irriterad/äcklad/flyktbenägen. Tittade i stället på när han diskade och sedan gick vi vår sedvanliga hyrfilm- och middagspromenad. Filmen Julia och varma mackor med rochefort/skinka (Oskar) och avokado/kantareller (Emma).

Som vanligt var filmen sådär. JAG VET att ni faktiskt tipsade mig förra veckan, men försök få Oskar Ståhl att titta på exempelvis Baksmällan. Försök. Gör det. Såg nu att Blåskägg slagit till med ett nytt tips, men det gjorde du ju i dag, så det hjälpte inte. King of Kong. Låter suspekt, men kanske.
Nästa gång ska vi se den nya Tarantino-filmen. Vi googlade för övrigt stavningen på den i går och om någon mer funderat över varför Bastard enligt Tarantino stavas Basterd, så kan jag meddela att det inte finns något skäl till det förutom att han tycker ”det låter så”. Jaha. Jag tycker i och för sig att strumpor heter sockar och envisas med att skriva just sockar också, men jag har ju rätt svårt att tro att jag skulle få in det ordet i exempelvis någon av mina artiklar. Ska dock försöka, och hänvisa till Tarantino när korret börjar tjafsa med mig. (You bastEEErd, ska jag säga om de framhärdar.)

I dag är det måndag och efter jobbet ska jag hem till pappafamiljen för att ta avsked. I morgon åker den tillbaka till Jordanien. På lördag börjar mamma sin resa mot sin nya hemstad i Serbien. Då blir jag helt föräldralös igen och räknar med att du, lillasyster, tar ditt ansvar och lagar middag till mig någon gång i veckan sådär. Jag tänker inte betala ingredienserna. Mamma kanske kan sätta in en liten peng till dig för ändamålet.
Bra, då säger vi så.