Some kind of slick chrome american prince

Jag jobbar dag igen och gäspar mig igenom förmiddagarna. Ställer om dygnet så himla lätt och sex veckor av kvällsjobb gör det tungt att masa sig upp före åtta på morgonen igen, men det är skönt. Min kropp mår bättre av normala rutiner, jag blir mer energisk och aktiv, det kändes som att jag hann med mer i går än jag gjort under de senaste två veckorna. Flitigt arbete hela dagen, middag och vin hos pappa, födelsedagsöl för Gabbi på Carmen.

Det allra skönaste är att kunna somna av ren och skär trötthet före midnatt och inte behöva ligga och vrida sig inpå småtimmarna.

Det allra oskönaste är att väckas av hundranitton slagborrar i lägenheten precis intill mig, som håller på att färdigställas, men man försover sig ju åtminstone inte.

I helgen underhöll jag och Sara vår amerikanske bekant Chris som vi träffade i Prag. Vi tog med honom på allsång, på picknick i två av Stockholms fulaste parker, på Strand och på M-bargo. Sedan orkade vi inte mer och jag avslutade ledigheten med världens bästa filmhäng hos Oskar. Vi såg Benjamin Button på Oskars initiativ, jag tyckte den var… sådär. Det gjorde mig lite sur. Det känns som längesen jag såg en film jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Skulle kunna be er om tips, men eftersom ni bara läser i smyg är det ändå ingen som skulle hörsamma den uppmaningen, alltså låter jag bli (skrev hon bittert).

På Strand i lördags var jag förresten nära att för andra gången fråga Sverrir Gudnason var jag känner igen honom ifrån egentligen. Det gjorde jag som tur var inte, kom på mig själv i sista stund. Visserligen hade jag ju denna gången kunnat säga ”jamen just det, det var du som var känd som jag terroriserade på Kvarnen för ett par år sedan”, men jag tror ändå inte han hade uppskattat att återse mig. Måste skärpa mig med det där. Det är troligen ett ålderstecken när man börjar tro att alla man känner igen är gamla kompisar som glömt bort att man finns. Usch.