Bara på film

Jag tror inte det finns något jag hatar mer än att vakna av slagborrar. Jo, det finns det såklart, men det hamnar i vilket fall oerhört högt upp på min hatlista. Särskilt när det inträffar före klockan sju, nästan en timme innan jag egentligen behöver vakna. Jag försöker lägga en kudde över huvudet, men det funkar inte. Jag vet inte hur ni fungerar, men själv uppskattar jag att kunna andas även när jag sover.

Lyckades heller inte lokalisera vilken vägg slagborren kom ifrån, så jag kunde inte ens dunka ilsket och på det sättet framföra mina innerliga protester, vilket gjorde mig ännu ilsknare. Det borde på allvar vara förbjudet att borra i hyreshus före åtminstone åtta på morgonen. Vad är grejen med att alla hantverkare ska börja jobba så evinnerligt tidigt?! Är det för att ingen i världen ska försova sig, eller bara för att ta varje tillfälle i akt att reta just mig? Jag tror på det senare.

Helgen var bra, jag vill som vanligt ha mera helg. I fredags hade mamma avskedsfest eftersom hon flyttade till Serbien i går. Hon hade lagat supergod mat och förutom hennes vänner var även min bästis inbjuden (en av de många fördelarna med att vara bästis med sin mammas bästis dotter). Thea, 8 år, var i högform.
Karin: Hur går det med Boy då? (Theas pojkvän, reds anm.)
Thea: Nä, jag har dumpat honom. Förhållanden är inte en så stor grej.
Karin och Erik: Eh, nähä…
Thea: Meh, i alla fall inte i DEN HÄR åldern.

Senare frågar Jojos kompis Thea om hennes fritids.
Thea: Asså, fritids äger. Man får så mycket frihet!

Gotta love Thea.
Efter festen åkte jag och mötte upp lite kolleger på söder. En göteborgare sa att han lätt hade stött på mig om han inte var sambo sedan sex och ett halvt år. Jag tackade för informationen. Jag träffade också två blasts from the past – först en klasskamrat från grundskolan, sedan min gamla dagiskompis Stefan. Det var skoj.

I lördags var jag trött, men släpade mig iväg till Skärholmen för att kunna skriva i den här bloggen att jag åtminstone gjorde någonting. Skärholmen är sig inte likt längre. Jag hittar ingenstans sedan de byggde om, vilket gör mig arg, upprörd och ledsen, men framförallt besviken. Okej, jag överdrev. Men jag skulle behöva en karta. Jag köpte lite presenter till folk och en fotfil till mig själv. Det var jag värd.

På kvällen bjöd mina favoritmakar på kräftskiva. De hade förvandlat sin tvåa till en festlokal och byggt upp långbord i vardagsrummet. Ulliz öppnade iklädd galaklänning med paljetter och alla tyckte det var så innovativt med en soffa i köket. Jag kan inte skala kräftor, eftersom jag fram till förra året trodde att jag hatade dem och således aldrig har lärt mig. Alltså åt jag räkor. Och en kräfta som Leo vänligt nog skalade. Och en massa supergod fetaostpaj, sallad och bröd. Jag åt som om jag inte hade ätit på flera år, blev riktigt förvånad själv. Sedan blev jag jättetrött och funderade på att sova en stund i makarnas dubbelsäng, men där låg tyvärr redan en Chipp och snarkade högljutt.

Dagen före kräftisen hade makarna förresten firat bröllopsdag. Leo berättade att allt gick fel, maten blev skum, Ulliz kom hem mitt i överraskningen och årgångsvinet var inte gott.
Jag: Men hade ni lite trevligt sex åtminstone?
Leo: Nej. Vi möblerade om.

Mmm, married life.

En härlig sak med festen var annars att två till festdeltagare numera bor i mina hoods. Vi delade alltså taxi hem och det blev mycket billigt, särskilt för mig som inte hade några kontakter (haha! kontanter skulle det ju stå) och slapp betala. Har lovat att bjuda herr Borg på en öl nästa gång vi ses. Ska nu undvika honom i minst två år. Haha, sucker.
Fast han är en fin man herr Borg. I taxi på hemvägen började han fråga lite ditt och datt.
Borg: Eller det kanske är en för personlig fråga?
Jag: Mja, jag blir lite obekväm faktiskt…
M: Snyggt jobbat Borg! Jag tror aldrig jag hört Emma yttra de orden någonsin förut!

Det bästa var dock att Borg inte backade för det obekväma, utan fortsatte fråga. Vi människor vill ju oftast det, inbillar jag mig. Att någon rotar lite under den glättiga ytan vi envisas med att visa upp. Han kan också ha gjort det som straff för att jag alltid själv utsätter honom för den behandlingen, men i vilket fall tycker jag det var bra.

Undrar om någon orkar läsa allt det här. Hojta gärna till i så fall.

I går hade jag en perfekt söndag. Jag städade, tvättade och pysslade. Lagade matlådor, bakade en kaka och hängde med mig själv och serien True blood. Vek kläder och lyssnade på bra musik. Ensamtid när den är som bäst.
På kvällskvisten kvistade jag som brukligt iväg mot city och så var de business as usual med varma mackor och film. Älskar våra söndagar. I går såg vi Gran Torino som jag vägrat se i flera veckor för den verkade så obehaglig. När jag träffade Jillan sist sa hon dock att den var grym, så jag gav den en chans. Den var mycket riktigt obehaglig, men bra. Och när obehaget blir för stort sitter en Oskar bra.
Han: Men det var ju bara på film.
Jag: Fast det händer ju i verkligheten också att folk blir gruppvåldtagna!
Han: Nej, nej. Bara på film, aldriiiig på riktigt.
Jag: Lovar du?
Han: Jag lovar.

Lite som en pappa till sitt femåriga barn, men whatever works…