LAMPCHOCKEN

I går skulle jag och min mamma sätta upp min nyinköpta retrolampa från världens gulligaste lilla secondhand-affär i mina hoods. Eftersom min hyresvärd har bestämt att det är kul för oss hyresgäster att få pyssla lite på egen hand har den inte satt upp några krokar i taket, utan nöjt sig med lamputtag på väggarna, vilket innebär att i princip alla lampsladdar måste förlängas för att kunna nå fram. Någon annan har i sin tur bestämt att det minsann inte ska vara enkelt att förlänga sladdar, nehejdå, det ska krävas rejäl tankeverksamhet, annars är det ju ingen match!

Jag hade förberett mig genom att köpa en förlängningssladd på Claes Ohlsson. Av någon anledning måste man själv koppla ihop sladden med kontakt-grojset, troligen för att man ska kunna få en exakt så lång sladd som man vill ha. Jag tycker de skulle kunna sälja sladdar i varierande längd så man slipper det, men det är jag kanske ensam om. Först var jag tvungen att skruva loss någon slags kåpa som satt utanpå det jag lärt mig heter sockerbiten. Därefter funderade jag en stund på om det spelade någon roll vilket hål man satte den bruna respektive den blåa sladden i innan jag skruvade fast dem. Sen skulle jag försöka sätta fast kåpan igen, men hade då glömt hur den satt. Irriterade mig en stund på konstruktionen och tänkte sedan i mitt stilla sinne att det troligen bara var en estetisk detalj. Sådana bryr jag mig inte så mycket om, så jag struntade helt sonika i kåpan.

En stund senare höll mamma upp lampan över bordet för att jag skulle kunna bedöma hur högt jag ville ha den. För att se om ljuset blev för starkt kopplade vi in den och tände den. Mamma ritade ett kryss i taket och bad mig ta emot lampan, vilket jag gjorde i sladden, närmare bestämt precis i skarven där jag förlängt den.

220 volt genom kroppen senare insåg jag att den där kåpan nog inte enbart satt där av estetiska skäl ändå.
Reagerade helt logiskt med att skälla ut mamma som bad mig ta emot strömförande saker, grät i en halvtimme, lugnade ner mig. Lampan kom aldrig upp. Borren funkade inte i mitt tak.

Någon timme senare träffade jag Oskar.
Oskar: ”Tur att du inte tog emot med båda händerna, då hade du fått en hjärtattack och dött.”
Jag: ”Jag kunde ha DÖTT! DÖTT! Fattar du, jag kunde ha dött!!!!”
Oskar: ”JAG HADE ALDRIG KUNNAT LEVA OM DU VAR DÖD, DET HÄR ÄR SÅ SORGLIGT ATT JAG AVLIDER AV SORG BARA AV BLOTTA TANKEN!”

Skoja.

Oskar: ”Ja, men nu gjorde du ju inte det, så det behöver vi väl inte gräva ner oss i.”

Så oerhört realistisk den mannen. Jag fortsatte dock för sakens skull att gnälla hela kvällen. Gjorde enbart ett uppehåll när vi såg Tarantinos nya, det är svårt att gnälla och titta på film samtidigt, åtminstone på bio. Folk kan börja kasta saker på en. Dessutom var filmen så bra att jag faktiskt glömde min nära döden-upplevelse en stund!

I dag kittlar det och surrar i benet där jag antar att strömmen gick ur och jag har tagit beslut om att i fortsättningen aldrig mer tro att jag kan göra elektriska kopplingar av något slag. Detta kommer innebära ett hårdare tryck på er, min omgivning, men jag förutsätter att ni tycker det är viktigare att jag lever än att ni har tid över för allt tjafs ni pysslar med när ni inte hjälper mig borra/koppla/fixa.