Kär i en låt

Åh. Dustland Fairytale. Jag måste lyssna på den på repeat för den är så bra, så bra, så bra! Det var längesedan jag blev så hooked på en låt, bästa känslan, fast samtidigt lite vemodigt eftersom jag vet att jag om några timmar kommer att ha lyssnat sönder den för alltid.

Min största musikförälskelse hittills var i Lars Winnerbäcks skiva Solen i ögonen (hela skivan!) och den har varit helt ohotad i styrka sedan dess. Jag var kanske 17 år, köpte skivan och gick sedan ingenstans utan den i min bärbara cdspelare (those were the days) på säkert en månad. Jag bara gick och gick och gick, gata upp och gata ner fullständigt planlöst, och när skivan tog slut tänkte jag lyckligt att det inte gjorde något, för då fick jag ju lyssna på den igen! Och igen. Och igen. Och efter en månad var den såklart helt sönderspelad, jag har knappt kunnat lyssna på den sedan dess, men ändå. En månad är en lång tid i sådana här sammanhang.

Musikminnen är starka. Musik och lukt får mig att minnas saker med enorm kraft, så är det kanske för alla. Lady in red. Mellanstadiet som en knytnäve i magen. Tycker om när du tar på mig, av alla låtar i världen, minner om en kärlek så stark att huden knottrade sig och framkallade nyss nämnda låtrad i huvudet gång på gång på gång. Den stora ensamheten med Lisa Ekdahl, vips sitter jag i en liten Hyndai Atos och åker på regniga gator i Karlskrona och gör min medpassagerare vansinnig eftersom jag trycker tillbaka låten så fort den tar slut. Mitt namn är Lena eller vad den heter, med Lena PH, hörde jag på radio i en taxi häromdagen och befann mig plötsligt vid en järnvägsbom uppfylld av den oslagbara frihetskänslan som bara ett helt färskt körkort kan ge. Come pick me up. Gränslös smärta på ett golv i en sunkig företagslägenhet. Döda vinkeln. Vinterångest i becksvart Örnsköldsvik.

Skulle kunna fortsätta i en evighet, men i stället tycker jag ni kan berätta vilka låtar ni blivit som kärast i och varför. Det är en order.

Själv måste jag trycka på repeatknappen.