Psycho-magnet som vanligt

Scenario: Barmiljö. Sen onsdagkväll, folk är sliriga, musiken är lika dämpad som ljuset. En man kommer in i rummet, får syn på tjej i blommig tröja och svart kjol. Han spricker upp i stort leende, så stort att det får tjejen att titta bakom sig för att se om det står någon han känner där. Där står dock bara en stolpe. Mannen tittar bort, dricker öl. Tjejen pratar med sina vänner, dricker vin. Då och då möts deras blickar och varje gång ler mannen lika stort. Efter ett tag börjar tjejen le tillbaka, smickrad såklart. Beteendet fortlöper en god stund, tills tjejen går på toaletten. När hon återvänder är mannen borta. Plötsligt kommer någon bakifrån och lägger en arm om hennes midja. Han, förstås.

Om detta hade hänt någon annan hade de unga tu förmodligen fallit i varandras armar och inte släppt taget förrän det var dags att utväxla ringar. Nu hände detta mig. Därför utspelade sig i stället följande konversation:

Han: Hej!
Hon: Hej!
Han: Du. Jag bara tänkte. Om du hade tänkt gå hem med någon i kväll så är jag ett väldigt dåligt val.
Hon: Eh, jaha? (Note: Jag tänker ytterst sällan att jag ska ”gå hem med någon i kväll, så jag blev lite förorättad.)
Han: Eh, ja.
Hon: (tyst. vad säger man?!)
Han: Alltså, du är jättesöt. Jättegullig. Jag vet att jag har flirtat lite med dig.
Hon: Ja, man skulle nästan kunna fått intrycket att du ville gå hem med någon ikväll.
Han: Ja. Jo. Jag erkänner, jag flirtade med dig. Det gjorde jag. Men jag har en tjej.
Hon: Okej, det är lugnt. Men du kanske ska släppa min midja och gå hem till din tjej i stället?
Han: Mm. (släpper inte) Men du! (plötsligt sjukt entusiastisk) Vad gillar du för killar? Kom så letar vi upp en kille åt dig!

Till alla som någon gång tvivlat på att jag drar till mig killar med grava relationsproblem: I rest my case.

ps. Han hittade heller ingen kille åt mig, om någon undrade.