Nyfattigdomen

I morse var jag tvungen att plundra min spargris. På allvar: jag både har en spargris och var tvungen att plundra den. Det gav mig hela 13 kronor, vilket i sin tur innebar att jag kunde äta ett äpple och en banan till frukost. Hurra, hurra.

Jag får förstås skylla mig själv helt och hållet. Exempelvis kunde jag ha gått upp tidigare och på så vis hunnit äta frukost i mitt hem, där det finns fullt av olika mättande alternativ. Eller så kunde jag låtit bli att köpa öl för mina sista pengar i går, fast å andra sidan var det faktiskt mycket välinvesterade pengar eftersom jag och Bisse jobbar på att få vår egen stampub. Som gänget i How I met your mother ni vet. Förutom att vi bara är två stycken. Vi tänker att vi snart kommer känna resten av klientelet på puben och därmed bli ett större gäng. Och vi gjorde stora framsteg, som i och för sig dämpades lite av att vår bartender inte sa hejdå när han slutade jobba. Jaja. Nästa gång.

I morse när jag gick över Västerbron var solen så varm att jag var tvungen att knäppa upp kappan. Helt gratis.

Det finns förresten fler anledningar till att jag borde sluta stiga upp sju minuter innan jag måste lämna lägenheten. Förutom att jag skulle hinna äta, skulle jag då också hinna läsa tidningen och kanske lyssna lite på morgon-ekot. Då skulle jag slippa sitta och låtsas att jag vet vad alla pratar om på morgonmötet för att sedan stressgoogla när jag kommer till mitt skrivbord. Typ i morse.
Chef: Den här nya utvecklingen i målet är ju HELT osannolik, eller vad säger du Emma?
Jag: Ja, verkligen...
Chef: Det måste vi VERKLIGEN titta på!
Jag: *nickar febrilt och ser insatt ut*

Varför måste alla andra människor vara så vansinnigt ambitiösa i ottan? Det är en fråga jag ställer mig.