Gnällblogg

Jag vaknade i morse som en mycket sorglig version av mig själv. Ena ögat igenmurat. Halsen uppsvullen. Hostan från dödsriket. Ont överallt.

Jag jämrade mig en stund, kom sedan på att ingen ändå skulle höra mig och komma springande med te, alvedon och tycka synd om-fraser och tvingade mig därför att gå upp och påbörja saneringsarbetet. Det är sådana här dagar man hade stannat hemma och tittat på film i soffan om man var en normal människa med ett normalt jobb. När man är en onormal människa med ständigt onormala arbetsförhållanden är det däremot bara att bita ihop och äta värktabletter. Särskilt när man just varit ledig i sex dagar.

Mitt på Västerbron kom jag på att jag glömde min matlåda hemma. Jag som tillbringade säkert en timme med att slava framför spisen i går. Det var ju kul, då blir det luft till lunch då, tänkte jag bittert för mig själv.

Men, det finns förstås ljuspunkter. Jag sov exempelvis himla gott i natt. Vaknade bara ett par gånger, exempelvis klockan 04.30 då Jill av någon anledning bestämde sig för att sms:a till mig. "Perfekt." skrev hon. Vad som var så himla perfekt vid den okristliga tidpunkten framgick inte. En annan ljuspunkt är att min bonusmamma och mina yngsta bröder är på Sverigebesök och att jag får träffa dem i morgon. Och så har jag fortfarande min ungdom i behåll. I något år till.