Mormor

För 13 år sedan satt jag i ditt kök och tittade på en gammal askkopp. Jag tittade på den och tänkte på att jag hade gett den till dig och att det var ganska onödigt gjort av mig, för det uppmuntrade väl inte dig att sluta röka. Du kunde inte sluta sa du alltid, inte ens när du fick bröstcancer och tvingades operera bort ditt ena bröst. Inte ens när cancern spred sig till lungorna och gjorde dig sjukare och sjukare för varje år. Inte ens när du visste att du skulle dö om du inte slutade omedelbart.

Fast jag trodde ändå aldrig att du skulle dö. Du skulle ju leva och se mig ta studenten, gifta mig och bli gammelmormor till mina barn. Det var ju det vi hade bestämt. Det lovade du.

Men för 13 år sedan satt jag i ditt kök och tittade på din gamla askkopp och visste att du aldrig mer skulle lova mig någonting. Det var påskafton och jag åt soppa. Jag skulle inte ha varit i ditt kök, jag skulle firat påsk hos min kompis med hästarna, men i stället satt jag där jag satt och lät bli att gråta.

Ett par timmar tidigare såg jag dig för sista gången, fast det var inte du, det var bara din kropp. Du ville inte att jag skulle se dig så och jag vet inte varför jag ändå gjorde det när du inte längre kunde säga någonting. Jag ångrar det, för när jag tänker på dig nu är det bara den bilden som visar sig i mitt huvud.

Jag vill minnas dig när du skrattade, när du sa det bästa vi har sätter vi på bordet, när du bad morfar hissa flaggan på Emma-dagen och när du bad mig lägga ett gäng kramar i frysen så du hade ett lager att ta av, men jag minns inte hur du såg ut då.
Jag minns bara hur det kändes. Att vara din favorit. Att inte kunna göra fel i dina ögon. Att allt det försvann, rycktes bort, utan pardon.

Och nu har jag levt lika länge utan dig som med dig, men ändå, fortfarande, saknar jag dig så mycket att jag inte kan skriva det här utan att ögonen tåras.