Livsfarligt

Jag börjar vänja mig nu. Vänja mig vid att solen strålar in genom fönstret och får mig att vakna med ett leende (okej, överdrift, vakna utan att vilja dö då), vänja mig vid att gå till jobbet i tunn kavaj utan att frysa det minsta, vänja mig vid att tillbringa helgerna med att flanera på Djurgården med mina solglasögonprydda systrar, eller hänga i en solstol i trädgården hos mamma.

I believe in the sun even when it isn't shining har någon, troligen pepp-syster, skrivit på en griffeltavla i mammas kök. Det gör inte jag. Jag tror på den när den finns där, tydlig och klar och gör mina dagar enklare att leva. Och det här landet har som bekant bara cirka 13 soldagar per år. Nu har vi säkert upplevt typ 10 av dessa, vilket innebär att det snart kommer bli mulet, nollgradigt och snöblandat regn. "I maj!" kommer folk utbrista, fastän det mer är regel än undantag om man ser nyktert på saken.

Och jag har ju vant mig. Det kommer göra bakslaget så mycket hårdare, livet så mycket svårare, dagarna så mycket tråkigare.

Snälla, snälla, snälla, snälla, som Caroline af Ugglas skulle ha uttryckt det. Bara några dagar till.