Nära hem

När folk hör att jag bor på gångavstånd från båda mina föräldrar (tre minuter till mamma, sju till pappa) brukar de lyfta lite medlidsamt på ögonbrynen och säga "ja, allt kan ju inte vara perfekt förstås", eller något liknande.

Jag fattar verkligen inte vad de menar. Hittills ser jag enbart och åter enbart fördelar.
Exempel på när det är vansinnigt bra med en förälder några hundra meter bort:
* När du glömt dra ur sladden till din perkulator och ska jobba i elva timmar. Mamma fixar.
* När du är sur och inte orkar laga frukost innan jobbet. Mamma bjuder hem till nybakt bröd.
* När du kommer på framme i Prag att soppåsen du tänkte slänga på vägen mot flygplatsen står kvar i hallen. Mamma slänger.
* När Ikea vägrar leverera din soffa vid något tillfälle då du kan vara hemma. Lillasyster tar emot.

Osv, osv. Inser att fördelningen mellan mamma och pappa hittills är rätt skev. En förklaring till det är att mamma verkligen är min granne, om än inte i samma hus. Det kanske är mamma folk borde höja på ögonbrynen inför och beklaga att dottern flyttat så vansinnigt nära när man tänker efter...

Ytterligare en bra grej med mammanärheten och hennes nycklar till min lägenhet är att man kan komma hem mitt i natten och hitta femhundringar från morfar på köksbordet. "Grattis till lägenheten. Den verkar ändamålsenlig", stod det på det medföljande brevet. På morfarspråket betyder det "Grattis älskade dotterdotter, vilken otroligt fin lägenhet du har fått!". Morfar är gullig. Och mamma. Och resten av familjen.