Hemmets härd, guld värd

I morse gick jag upp i ottan (dvs klockan 10.30, man får andra tidsbegrepp när man jobbar skift) och bakade scones åt Abbe, som kom förbi på frukost. Förutom att jag nästan brände ner mitt kök (glömde att det låg papper mellan de splitter nya plåtarna och upptäckte det inte förrän de stekts i 250 grader i en halvtimme) gick det utmärkt. Jag tycker om att baka, men har inte gjort det på jättelänge eftersom jag på sista tiden levt i värdelösa kök. Oskars kök är väl okej, men det finns inga ytor att jobba på och Hornstullsköket slammade igen efter tre sekunder eftersom någon bestämt att det är snyggt med endast en diskho.

Nu däremot. Ytor, ytor, ytor. Funktionella redskap. Mina egna skåp, där jag vet var mina egna saker finns. Det enda som saknades var en träslev (nu springer min mamma direkt iväg och plockar fram minst fem träslevar, det uppskattar jag), men en i plast fick duga.

Gott blev det! Från och med nu ska jag baka jämt. Det innebär att folk måste komma hem till mig och fika jämt, för trots de fantastiska förutsättningarna är jag en slö typ och jag kommer bara till skott när jag får gäster. Komsi komsi!

Nu är jag dock hungrig igen. Jag lyckas aldrig få till bra matvanor när jag jobbar 13.30-00. Frukost blir lunch och lunch blir middag och jag har bara en rast, så den måste ätas vid normal middagstid, vilket innebär ett stort matglapp och en lika stor hunger framåt 15-snåret. Då dricker jag te och surar.

I morgon åker jag och min Saring till Prag. Efter det kanske det finns något mer spännande att skriva om än mat, min lägenhet och min farmor. Håll tummarna.