Värdsherravälde var det ja

Här är början. För er som inte känner mig – lugn, bara lugn, jag är en sådan som älskar att prata om mig själv, så snart vet ni allt och lite till.

För er som kände mitt anonyma alterego – roligt att ni följde med.

Efter två och ett halvt år som hemlig bloggare (hemlig utan betoning på hemlig, eftersom fler och fler av mina vänner förärades adressen ju längre tiden gick) har det alltså blivit dags att komma ut ur dunklet, ut i strålkastarna, allra längst fram på scenen, publiken jublar... okej, jag blev lite till mig.

Men det finns ju faktiskt sådana som slagit igenom tack vare sina bloggar. Katrin Schulman till exempel, vem visste vem hon var innan hon startade sin blogg, det var väl vid den här tiden förra året? I och för sig hade hon troligen en viss fördel i att vara ihop med Sveriges just då mest omtalade bloggare. Vet inte om folk är riktigt lika intresserade av min civilingenjör till pojkvän, även om han faktiskt också har en blogg. Som är tom. Än så länge. Han startade den antagligen mest för att han också skulle ha en hemlig blogg (han tyckte det var väldigt upprörande att han inte fick läsa min förra), ett ret-moment som inte funkade ett dugg eftersom jag aldrig trodde att han verkligen skrev i den.

Om han hade gjort det hade han nämligen inte kunnat låta bli att tjata hål i öronen på mig om olika sorterts besöksstatistik, kommentarer (om han mot förmodan skulle fått någon sådan...) och hisnande ämnesval, typ ”mejl från sågverk i Ukraina” eller ”snart ska vi få flytta in i kontorshuset på andra sidan gatan”.

Nå, nu kom jag ifrån ämnet. Världsherraväldet. Egentligen kom det till mest för att jag fick sådan prestationsångest av att hitta på ett "ämne" för min blogg. När jag blir prestationsångestig slutar det ofta med att jag drar till med något i överkant bara för att inte verka mesig.

Dessutom är det faktiskt viktigt att ha mål i livet.