Jag måste komma ihåg hur det kändes i kväll. När han sa att allting känns så lätt, så naturligt med mig. När jag sa att det känns nästan för lätt, att det är läskigt, att något hemskt kan hända närsomhelst.
”Säg inte så”, sa han.
”Jag är bara inte van. Vid att det är så lätt”, sa jag.
”Inte jag heller. Men det känns så speciellt. Så annorlunda. Så väldigt bra”, viskade han in i min nacke.
”Det kanske är såhär det ska kännas”, sa jag, så tyst så det knappt hördes. Men han hörde.
Tänk om det är såhär det ska kännas. Om man bara kan bli ihop efter sex fina, enkla veckor, utan att något fruktansvärt bakslag sker. För att man liksom vill.
Och det är inga konstigheter.
måndag 15 augusti 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Älskade Emma. Jag är säker på att man kan det, bli ihop sådär enkelt utan bakslag. Det känns ju egentligen som det mest normala, att inte hålla på med en massa ångest fram och tillbaka. En bra start!
Kram
Klart man kan!
Och fin text att komma tillbaka med efter så lång tystnad :)
JAAA, det är klart man kan!
Skicka en kommentar