Kölden

Jag frös hela tiden i England. Britterna hånade mig och kallade mig fejk-svensk, ”hallå, det är minus-fucking-20 där du bor, skärp dig”, men skillnaden är att svenskar inte har arktisk kyla INOMHUS. Skulle det vara tio grader i min lägenhet skulle jag troligen avlida långsamt och det kändes ibland som om jag gjorde det under veckan. Den där känslan av att aldrig bli riktigt varm, att alltid huttra och småfrysa. Det är som tortyr. I kusins svinkalla hus i Brighton satt jag och hackade tänder tills Sean fick nog av mitt gnällande och svepte in mig i tre yllesjalar som han fäste med en klädnypa.

Det var den varmaste stunden av min vecka.
Fysiskt (skrev nästan ”frysiskt”, haha). Därför var det en välkommen överraskning att ett badkar hade flyttat in i min lägenhet när jag kom hem i går.

Fast psykiskt är en annan femma.
Hur mycket hett vatten jag än fyller mitt badkar med är jag kall i hjärtat sedan jag kom hem. En veckas konstant sällskap, familj och vänner gör mig vilsen och låg i mitt ensamma hem. Jag har i dag försökt väga upp genom ett socialt rally, men inte ens lunch med Abbe, fika med Malin, middag med matlaget och häng med Tet lyckades trolla bort den kalla handen som kramar om hjärtat.

För förr eller senare måste man åka hem. Och hemma väntar ingen.

Formen av umgänge jag saknar mest är den när man är tillsammans, men ändå var för sig. Att exempelvis läsa en bok och höra någon pyssla i köket. Eller titta på en film och kunna peta till någon som jobbar på sin dator i soffan intill en, när det händer något spännande. Eller sova och veta att någon annan finns i närheten om man skulle drömma en fruktansvärd mardröm.
Någon som vill flytta in hos mig? Jag kan bädda i badkaret. Frukost ingår. Svar till: ständigt sällskapssjuk.